Hemmöråkröns Julsaga Del 2

Julafton börjar närma sig och även om inte julhetsen kanske direkt existerar på Hemmöråkrön så är det ändå vissa traditioner som grundligt måste följas. Ingen pardon. Oavsett hälsotillstånd, tidstillgång samt vilja. Bland annat är det en viss girlang som ska knytas, ett visst berg som ska bestigas och så klart ska så många som möjligt i familjen delta. Med viss bävan men samtidigt målmedvetna kommer vi att ge oss ut i den oförutsägbara skogen i jakten på den gran som har rätt lukt, färg, form och barrkvalitet. Oftast kommer vi tillbaka som ärrade krigare med otroliga hjältehistorier och så klart en alldeles perfekt gran. Våra julgransäventyr brukar få de mest rutinerade och ärrade julgranshjältarna att darra. Ett av de mest spektakulära dramerna var för några år sedan, när Ninni och jag hade (som ofta) fått det hedervärda uppdraget att hitta årets gran…

Dagen var strålande, solen sken just i horisonten och frosten låg som Disneyfrost på varenda gren. Det fridfulla landskapet invaggade oss i en härlig falsk säkerhet. Idag skulle den perfekta granen kapas, barrkvaliteten skulle vara gnistrande och dagen bara alldeles, alldeles underbar… trodde vi… På något skogsparti i närheten av Östanmor skulle den stå, julens prydnad nummer ett! Snön erbjöd perfekt skidföre, snabb skarsnö med ett härligt lager av fluffig frost överst. Efter att ha parkerat bilen, spänt på skidorna och förankrat oss i varsin stark grå draghund (Cissi och Rista) släppte vi handbromsen och susade iväg med solen i ryggen. Håret fladdrade nedanför de käcka toppluvorna och vi hade rosor på kinderna. Hundarnas svansar viftade högt. Det gick snabbare… och snabbare… föret var ovanligt snabbt! Vi följde ett fint skoterspår rakt in i skogen, spåret var så fint att vi började kalla det ”elljusspåret” och vi skrattade så det ekade mellan grantopparna.

Spåret började snart slutta utför. Ganska brant, men vi såg ju att där nere i gropen stod dem! Granarna med stort G. Hur många som helst! Uppe ifrån höjden såg det ut som det bara var att välja och vraka. ”Dit ska vi!” hojtar vi till varandra och tagna av stundens iver har vi inte en tanke på att lossa linorna till de gläfsande dragkrafterna vi hade. Plastskidorna började glida nedför ”elljusspåret” och snart klapprade spetsarna ljudligt mot det nästan isiga underlaget. Farten eskalerade till något som började kännas farligt nära överljusfart. Balansen hölls knappt och den från början ganska oskyldiga backen visade sig i verkligheten vara något i stil med ”Chocken” i Sälen. Kamikazehundarna var överlyckliga, drog ännu mera och det svartnade för ögonen hos deras draglaster…

Hur vi överlevde och höll oss på benen finns inget svar på. Förmodligen någon instinkt i reptilhjärnan som slog in när allt annat la av. Vi hämtade oss dock ganska snabbt när farten saktade in och vi insåg att vi stod mitt i Julgranslandet. Även om inträdet i Julgranslandet varit en strapats var vi överens om att det var värt det. Hundarna kopplades lös och de gläfste glatt kring de gyllengröna uppenbarelserna. Vi skidade snabbt fram till den närmaste och skakade av snön. Granen stod helt stilla för våra kritiskt granskande ögon. ”Ganska fin barrkvalitet…” var en av kommentarerna. Men vi kände båda att den inte helt och hållet var Den Perfekta Granen. Det fanns ju mer att hämta i Julgranslandet! För att effektivisera vårt sökande delade vi på oss och steg av ”elljusspåret”… ett misstag vi sent skulle glömma…

I Julgranslandet låg fin fluffsnö och skidorna sjönk ned lite härligt juligt i snön. Föga anade vi att detta land inte var någon vänligt sinnad plats att vistas på för två ivriga granletare. Snart hade vi skakat av snön från några granar, ganska fina men inte helt perfekta. Vi blev falskt invaggade i Julgranslandets härliga atmosfär. Plötsligt känner jag att marken ger vika, just intill granen jag stod vid! Jag faller handlöst baklänges in under granen! Armarna rakt bakåt och fötterna i någon osannolik vinkel in under grenverket. Armarna som skyddande tar emot kroppen i snön bakom mig trycks illavarslande nedåt och fast under mig… snön var oväntat djup utanför det trygga ”elljusspåret”. Efter chocken av det plötsliga fallet börjar jag fnissa för mig själv… en lite lagom pinsam vurpa som man gärna snabbt vill överskyla. Krampaktigt fnissande försöker jag kämpa fram händerna, ändan sitter hopplöst fastkilad i snön. Då börjar jag glida in under granen! Det är inte möjligt! Under granen rasar sockersnö samman och jag känner hur jag sakta blir uppslukad av de gröna nu olycksbådande frodiga grenarna av finaste barrkvalitet. En begynnande panik börjar sprida sig i kroppen, fortfarande hysteriskt fnissande av chocken lyckas jag plänga fram ett klent ”hhjääälp..fniss”. Granen släpper elakt ned lite av sin frost rakt i mitt gap och jag börjar host-fnissa ännu värre… Jag tystnar lite och hör hur något liknande läte hörs från granen bredvid. När jag lyckas vända på huvudet ser jag att Ninni fastnat i en liknande knipa! Utan någon vidare framgång försöker hon simma sig uppåt i den förrädiska sockersnön men granen svarar med att ruska av sig ännu mera frost i Ninnis ropande mun. Jag sparkar frenetiskt med de hala plastskidorna men inget händer. Långt under grenverket skymtar jag stammen och ser min sista utväg; att spjärna mot stammen! I ett sista desperat överlevnadsförsök lutar jag mig ned under grenarna och lyckas greppa om ena skidan. Efter att krafterna nästan sinat lyckas jag på något otroligt vis ändå ta mig upp till knästående. Jag spjärnar mot granstammen och med en ljudlig suck låter den mig gå. Vingligt och helt slut och med en helt ny syn på Julgranslandet tittar jag mig skyggt omkring. Låg det mer lömska granar med sandlejongropar under sig och lurade på mig? Det hade börjat skymma och Julgranslandet kändes numera riktigt olustigt. Ninnis gran verkar slutligen släppa greppet om henne och vi tittar på småchockat på varandra och börjar fnissa igen…

Senare under kvällen (för mirakulöst överlevde vi ju händelsen) skulle vi skratta varmt åt vår nära-döden-upplevelse. Vi tog oss tillbaka till ”elljusspåret” och konstaterade mycket övertygande till varandra att den där första granen var den absolut finaste (dessutom låg den ju precis bredvid ”elljusspåret”). Den var nästan tre meter hög, men vi tog toppen och var mycket nöjda. Särskilt med barrkvaliteten. Dessutom fick vi ju skägglav på köpet och en rejäl stubbe att surra fast i julgransfoten. Nåde den som skulle våga ifrågasätta vårt val av gran! Den visste inte vad det innebar att vara julgransjägare…

Det finns vissa frågetecken rörande hur vi lyckades ta oss upp för backen igen och dessutom med en bångstyrig gran i händerna. Det finns svaga minnesfragment kvar av något liknande isklättring. Med de gråa draghundarna som två starka oxar dragandes den Gröna Uppenbarelsen i täten lyckades vi samtidigt som det mörknade nå bilen. Snabbt flydde vi från platsen, svärandes att aldrig återvända…

I år lutar det åter till att vi, Ninni och jag, ger oss ut ensamma mot skogens Vilda Gröna. Fullt medvetna vad det innebär att besöka Julgranslandet. En tradition är en tradition och vad vore julen utan våra heroiska julgranshistorier?

//Lotta (har till och med varit på höghöjdsträning för att stärka mig inför julgransjakten…)